Vilket handlingsutrymme socialarbetare upplever som möjligt påverkar starkt hur de agerar när de möter barnfattigdom. Vad som anses höra till yrkesrollen utöver lagar och resurser kan ha direkta följder i fattiga barnfamiljers vardag, menar doktoranden Christa Järvinen.
Doktoranden Christa Järvinen vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet är med i ett forskningsprojekt med fokus på hur professionella inom socialväsendet och grundskolan förhåller sig till barnfattigdom.
– Jag granskar vilka praktikerna är på fältet och hur socialarbetare tar barns situation i beaktande.
Christa Järvinen har intervjuat 65 socialarbetare och socionomer runtom i landet om hur de förhåller sig till barnfattigdom.
– Jag är också intresserad av hur de som arbetar inom socialt arbete uppfattar sitt eget ansvar i förhållande till barnen som lever i fattiga förhållanden, säger Järvinen.
Järvinen arbetar nu med en akademisk artikel som blir en del av hennes doktorsavhandling.
– Socialarbetare och socionomer har överlag god kunskap om hur barnfattigdom kan se ut i dagens Finland och vart det kan leda.
Enligt takorganisationen Sostes beräkningar lever över 120 000 barn i fattigdom i Finland. Familjer vars inkomster underskrider 60 % av den finländska mediannivån räknas som fattiga.
Trots att många proffs inom socialväsendet har insikter i vad fattigdom kan leda till, är frågan om ansvar inte alltid entydig i praktiken.
Det behövs tydligare linjedragningar inom organisationerna
Det finns många faktorer som bidrar till att barn kan falla mellan byråkratins stolar lättare än vuxna.
– Jag ser ett mönster där man inte alltid i de barnnära tjänsterna ser hur direkt föräldrarnas fattigdom hänger ihop med barnens mående.
I tjänster där huvudfokus är på föräldrarna riskerar barnen sedan att hamna i skuggan just för att barnen inte är centrala i de tjänsterna.
Järvinen understryker att många socialarbetare och socionomer identifierar sig som försvarare av utsatta grupper, såsom fattiga barn. Järvinens forskning pekar ändå på utmaningar att alltid omsätta den hållningen i det konkreta arbetet.
Det behövs enligt henne tydligare linjedragningar inom organisationerna om att barnfattigdom hör till kärnan i det sociala arbetet.
– Det behövs fler som så att säga räcker upp handen och säger att ”det här hör till våra primära uppgifter”.
Vid de olika bedömningar som görs i klientarbetet så upplever många professionella att de är klämda mellan familjernas verklighet och de snäva ekonomiska ramarna i dagens samhälle.
Barnfattigdom hör till kärnan i sociala arbetet.
Järvinens forskning visar ändå att det finns ett visst handlingsutrymme också under begränsade förhållanden.
– En del socialarbetare försöker aktivt lyfta barns situation, även när det kräver initiativ som går bortom det som ofta tas för givet i det egna uppdraget. Det finns bra exempel på där samarbetet mellan tjänster kan fungera.
Att använda sitt handlingsutrymme kan enligt Järvinen bland annat handla om att prata om ekonomi med både föräldrar och barn och att fatta ekonomiska behovsprövade beslut.
– Det varierar vilket handlingsutrymme enskilda socialarbetare upplever att de har.
Järvinen ser det som viktigt att särskilt mellanchefer får insyn i hur barns ekonomiska utsatthet ser ut i praktiken så att frågan prioriteras i organisationens arbete.
Hembesöker är viktiga
För att få en bild över situationen bland barnfamiljer så uppmuntrar Järvinen socialarbetare att göra hembesök.
– Vi är en av få yrkesgrupper i samhället som verkligen kan göra hembesök. Att besöka en familj är ett stort privilegium för där får du insyn i sådana sfärer som ingen annan ser, men det medför också ett ansvar att lyfta upp både de saker som du ser och de saker du inte ser i hemmet.
Att prata om ekonomi med klienter är viktigt, men samtidigt visar Järvinens forskning att inte alla upplever det som en enkel eller självklar del av uppdraget. En del professionella inom socialväsendet säger att de har lätt för att tala om frågor kopplade till familjers ekonomi, medan andra upplever det som svårt.
Att tala om ekonomi med barn måste bedömas från fall till fall.
– Det är viktigt att våga ställa frågor om vad barnet skulle önska i sitt liv. Skulle kanske en hobby underlätta stressen i vardagen? säger Järvinen.
– Om inte vi inom socialväsendet frågar om hur det är med ekonomin – vem gör det då? Det kompletterande och förebyggande utkomststödet är behovsprövat och där har socialarbetare och socionomer ett handlingsutrymme.
Marcus Floman
