Det höga priset för skenbart sparande

När Talentia-tidningen utkommer samlas regeringen till ramförhandlingar för att besluta om ekonomins riktning. På bordet ligger besparingar, skatteförändringar och val om vad samhället ska satsa på.

Socialbranschens budskap är enkelt: besparingarna på 100 miljoner euro inom socialvården måste återtas. Samtidigt talas det mer om säkerhet än på länge och investeringarna i försvaret ökar.

Ändå lämnas en central del av den övergripande säkerheten alltför ofta utan uppmärksamhet: socialvården.

I kärnan av samhällets livsviktiga funktioner finns den mentala kriståligheten. Den byggs inte på paradfält utan i vardagen, där människor får stöd, hjälp och möjlighet att klara sina svårigheter.

I störningssituationer växer socialvårdens ansvar snabbt. Stöd kan behöva ges till människor som vanligtvis inte använder tjänsterna. Tidsramen är ofta längre än för många andra myndigheter: inom socialservicen fortsätter arbetet när den akuta krisen redan är över.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte finns någon personalreserv i branschen. Därför är omsorgen om de professionellas ork en säkerhetsfråga.

Verkligheten på fältet är ändå att personalen arbetar vid gränsen för sin uthållighet, mitt i ständiga samarbetsförhandlingar och allt stramare resurser. Den etiska belastningen växer när klienternas situationer försvåras samtidigt som hjälpen minskar.

I störningssituationer växer socialvårdens ansvar snabbt.

Samtidigt vet vi att stöd från socialvården i rätt tid sparar pengar. Socialarbetare stärker människors funktionsförmåga och förebygger behovet av tyngre och dyrare tjänster.

När stödet försvagas får människor hjälp först i kris. Det är varken mänskligt eller ekonomiskt hållbart.

Besparingar riktade mot dem som är i den svagaste ställningen är inte bara ekonomiska beslut, utan beslut om deras framtid. Varje besparing är ett värdeval.

Om vi sparar på barn och familjer som behöver särskilt stöd sparar vi på deras trygghet. Nedskärningarna belastar också småbarnspedagogiken, skolan och hälso- och sjukvården samt rubbar vår inre säkerhet genom att försvaga hela befolkningens resiliens.

Att spara på socialvården är skenbart sparande. Räkningen kommer tillbaka senare – och mångdubbelt.

Socialvården är inte en utgiftspost utan grunden för ett hållbart samhälle.

Jenni Karsio